Jag brukar titta på TV-serien ”Familjen Annorlunda”. Fastän jag retar mig en hel del på föräldrarna i serien fortsätter jag att titta och längtar till nästa program.
Vad är det jag tycker om? Varför tittar jag?
Är det för att jag genom att se på familjernas vimmel tycker mig se att jag och min familj har en föredömlig struktur, ordning och planering mitt bland förkylningar, träningspass, familjelogistik, tvätthögar, läxor, astmamediciner, tama kaniner, vilda kaniner, klassreseinsamling, naprapatbesök, borttappade saker, städning, nationella prov, brutna nyckelben, förlängd vinter och veckohandling? Att jag känner mig så himla duktig? Samtidigt fascineras jag över hur duktiga föräldrarna i TV-serien är. Inte skulle jag vara så cool som de är i möbelaffären med tio barn! Hur gör de? Hur behåller de sitt lugn? Är det så att de är lite konstiga eller?
På något sätt är det befriande att deras hem inte är i tipptopp form. Att det finns människor som inte verkar bry sig om att deras hus aldrig någonsin skulle platsa i en glassig heminredningstidning eller att ha ett nästan fulltaligt fotbollslag hängandes över bordet när man brer mackor. Jag är inte dummare än att jag fattar att vissa situationer är riggade inför kameran, men ändå! Jag fascineras av att de faktiskt är annorlunda. Inte bara för att de har många barn, utan för att de verkar ha en annan, lugnare livsstil än oss andra vanliga Svenssons.
Något som slår mig är att inget av alla dessa barn som passerat i TV-serien verkar ha någon endaste liten skavank eller handikapp av något slag. Mycket märkligt! I så stora familjer borde åtminstone två barn ha glasögon! Något barn borde ha ADHD eller Downs Syndrom eller astma eller blåsljud eller ett födelsemärke som behöver opereras bort. Visst är det konstigt? Jag förstår inte heller hur mammornas kroppar orkar? Hur klarar de så många graviditeter och förlossningar? Får de aldrig problem med missfall, foglossning, åderbrock, havandeskapsförgiftningar, sätesbjudningar och mjölkstockningar? Själv är jag glad och tacksam över att jag har orkat vara höggravid tre gånger, klarat av tre dramatiska förlossningar och dessutom kunnat amma mina barn i sammanlagt 39 månader (jo, det är faktiskt sant!).
Jag önskar Familjerna Annorlunda allt gott. Att deras barn ska känna sig sedda, hörda och berörda. Att de ska växa upp till trygga vuxna utan alltför stora bekräftelsebehov. Sedan ber jag till Gud att hjälpa mig och min man att vara snälla, trygga, varma, omtänksamma, rättvisa, reglerande, roliga, uthålliga samt starka förebilder och föräldrar till våra tre barn. För det är sannerligen inte lätt!