Känner mig sentimental och lyssnar på Sonja Alden.
De sista dagarnas djupa samtal med olika vänner har gett mig huvudbry och gjort mig känslosam. För två generationer sedan trycktes känslorna tillbaka och man bet ihop och jobbade på. Svåra saker man skämdes över teg man om.
Nu för tiden ska allt analyseras in i minsta detalj. De stackars föräldrarna ska synas inifrån och ut för det är ju deras fel att man är som man är. Man uppmuntras att gå i terapi. Man uppmuntras att ge utlopp för sina känslor. Men hur långt ska man gå? Är det så himla bra att bli arg och släppa ut all sin ilska? Ja, inte vet jag….
Under handledningen på jobbet idag kunde vi enas om att många i 40-årsåldern börjar försonas med sina föräldrars fel, brister och misstag – de är ju också människor. Och jag rusar genast hem till mina tonårspojkar och har ett sånt där snack om att jag vill att de ska komma till mig och sin pappa med sina problem och berätta för oss om (eller rättare sagt NÄR!) vi blir alltför jobbiga……
Hur är vi mot våra barn nu för tiden? På gott och ont har barnen fått ett väldigt stort utrymme. Samtidigt så sker mycket av samspelet på de vuxnas villkor. Ett konstigt svenskt ord är kvalitetstid. Vilket år uppfanns det ordet? Är det någon som vet? Jag blir så fundersam. Många i min ålder pratar om att de har kvalitetstid då och då med sina barn. Vad? Que? What? Wasabi? Vad händer om barnet är på dåligt humör den dagen som föräldern har bestämt att de ska ha kvalitetstid? Vissa tycker att de kommer sina barn närmare när de t.ex. åker till badhuset eller är ute och campar. Då har de nämligen kvalitetstid. Varför är det högre kvalitet på de stunderna än när man är hemma och läser läxorna eller äter middag? Jag tycker att det är helt underbart att vara ute på cykeltur med mina barn eller att åka och bada, men ärligt talat så tycker jag att de bästa samtalen med mina tonåringar sker i bilen på väg till judoträningen eller runt matbordet på kvällen när vi är samlade allihop. Suck! Inte är det lätt att vara barn och inte är det lätt att vara förälder och inte är det lätt att leva heller! Man får göra det bästa av det mesta!
Jag tycker hur som helst det är tur att vi har kommit så långt att vi numera kan prata om vårat känsloliv, att vi är mer öppna och att barnen har fått större plats och är frimodigare än förr. Sen hoppas jag att mina egna inte har alltför mycket att konfrontera mig med när de närmar sig 40-årsåldern!
”Till en ängel”
(Till min älskade pappa)
Som en lugn och stilla bris
Tröstande och varm
Som en moders hand på öppna sår
Som en kärlek utan pris
En tanke utan harm
Vill du följa mig vartän jag går
Är du här hos mig nu
Jag lever
Och du lever inom mig
Jag ser dig när jag blundar
Jag ber dig
Vill du vaka över mig
Och välsigna varje steg jag tar
Åh, jag kan se att det som var
Leder till nåt mer
Åh, jag kan känna hur min rädsla flyr
Det är du som ger mig svar
Och gråter när jag ber
Vill du stanna här tills dagen gryr
Kan du höra mig nu
Jag lever
Och du lever inom mig
Jag ser dig när jag blundar
Jag ber dig
Vill du vaka över mig
Och välsigna varje steg jag tar
– Sonja Alden