Idag gjorde jag något som jag egentligen inte vågade. För jag ville inte vara en liten lort.
Jag brukar gå till Borås Simarena. I vanliga fall simmar jag, men just nu kämpar jag med en nerv som ligger i kläm i nacken (”Kärringa har klena nerver”), så jag kan inte simma bröstsim utan går i stället i vattnet. Crawl har jag tyvärr aldrig lärt mig. Får gå en kurs någon gång i livet. Det finns en bred och bra ”gångbana” på simarenan. Ibland är det även många som simmar på gångbanan, trots att det finns många simbanor att välja på. För oss som går finns det inga alternativ. Det är svårt att gå på 2,5 meters djup när man är 1,65 meter lång.
Hur som helst var det ganska trångt idag med många som simmade långsamt och dessutom i mitten. Tur att man inte är körkortslärare, då hade man väl fått krupp. En kvinna ”buffade” sig fram. Först undrade jag vad hon sysslade med. Men så tittade hon på mig och log stort och då fattade jag att hon ju inte kunde simma och att hon försökte lära sig. Hon såg ut att vara några år yngre än mig och komma från Iran eller Irak. Hennes två barn satt på läktaren och tittade på medan hon tränade. Vi skrattade mot varandra ett par gånger och bytte några ord och jag började fundera på om jag skulle fråga ifall hon ville ha hjälp. ”Nej, det kan jag inte med. Tänk om hon tar illa upp. Tänk om hon avvisar mig. Ush, vad pinsamt!” Som vanligt började de negativa tankarna flöda. Typiskt mig. Som alltid rädd för att göra bort mig.
Men när jag tränat färdigt och gick förbi henne tog jag ändå mod till mig och frågade om hon ville att jag skulle instruera henne lite. Och hon blev så glad! Vi gick över till undervisningsbassängen och jag försökte så gott jag kunde att visa arm- och bentagen. Hon var verkligen tacksam. Sedan började vi prata om andra saker än simning och det visade sig att hon kom från Kurdistan i norra Irak. Hon sa att där är det så mycket elände att ingen tänker på att lära sig simma. Där finns det många, många som drunknar, både barn och vuxna, män och kvinnor. Hon berättade också att första gången hon kom till simarenan var för fyra månader sedan och att hon då inte ens vågade sig ner i vattnet. Och nu vågade hon simma i simbassängen. Helt otroligt modigt. Hon försökte även simma på det djupa vattnet, men blev för trött alldeles för snabbt, vilket ju berodde på att hon inte använde benen rätt. Hennes dotter hade snabbt lärt sig simma under hösten, men den yngre sonen vågade inte alls gå nära vattnet.
Efter en stund gick vi in i bastun och värmde oss. Hon sa att hon verkligen skulle öva och tänka på tipsen jag gett henne. Hon värmde mitt hjärta idag. Och jag tror att jag värmde hennes också. Vilken tur att jag vågade fråga.